Turkiska språk

Turkiska språk talas över ett vidsträckt område som sträcker sig över den euroasiatiska kontinenten, från Västeuropa till nordöstra Sibirien. Den turkiska språkfamiljen omfattar tjugo standardiserade språk och därutöver minst lika många språkvarieteter utan officiell status, varav några är utdöende. Forskningen om de turkiska språken fokuserar på filologiska och lingvistiska undersökningar av äldre och moderna turkiska språk på bredast möjliga sätt.

För ett diakront och synkront studium av turkiska språk används företrädesvis komparativa metoder. Deskriptiva och typologiska undersökningar syftar till att beskriva och analysera typiska turkiska grammatiska strukturer (t.ex. hjälpverbskonstruktioner, samordnande satsfogningar eller andra sätt att binda samman satser) och förklara hur dessa strukturer har utvecklats och grammatikaliserats. De lingvistiska huvudområdena är fonologi, morfosyntax, diskursanalys, semantik och pragmatik. Undersökningar med inriktning mot historisk lingvistik fokuseras på att rekonstruera turkiskans förstadier och etymologiska frågor.

Forskningsprofilen omfattar även genealogiska studier, d.v.s. de turkiska språkens släktskap med andra språkfamiljer, i synnerhet mongoliska och tungusiska, och studiet av kontaktlingvistiska fenomen såväl mellan turkiska och icke-turkiska språk som mellan språk inom den turkiska språkfamiljen. En annan sida av vår forskning ägnas åt språkinlärning och tvåspråkighet.

Textutgivning, digital filologi, filologiska och lingvistiska undersökningar av forn- och medelturkiska är ytterligare en livaktig sida av ämnets forskning, liksom turkfolkens kulturhistoria.