Semitiska språk

Semitiska språk är en familj av flera närbesläktade språk som talas av över 330 miljoner människor i stora delar of Mellanöstern och Nordafrika, och därtill av betydande minoriteter i Europa och Nordamerika. Med en skriftlig historia på nära 5000 år är de semitiska språken bland de tidigast belagda språken i världen.

Kurser i semitiska språk ges på grund- och avancerad nivå i arabiska, hebreiska, arameiska/syriska och assyriologi.

Arabiska

Arabiska är det största semitiska språket sett till antal talare. Arabiska förekommer i två funktionella varieteter: modern standardarabiska, även kallat arabiskt högspråk, och arabisk dialekt. Modern standardarabiska är det officiella skrift- och massmediespråket i hela arabvärlden, dessutom officiellt andraspråk i ytterligare några länder, till exempel Israel. Bortsett från vissa uttalsskillnader är standardarabiskan enhetlig över hela arabvärlden, och huvuddelen av nutida arabisk fack- och skönlitteratur är avfattad på detta språk. Denna form av arabiska spelar en central roll i grundutbildningen. Vid sidan av modern standardarabiska förekommer specifika dialekter. Dialekten är det viktigaste talspråket bland arabvärldens ca 200 miljoner människor, dessutom för avsevärda minoriteter i bland annat Iran och Turkiet. Arabiska är också ett religionsbärande språk för islam.

Grundutbildningen i arabiska syftar till att ge kunskaper och färdigheter i framför allt den moderna standardarabiskans grammatik, men även andra register av det arabiska språket såsom klassisk arabiska och moderna arabiska dialekter. Grundutbildningen innefattar också studier av arabvärldens moderna historia, språk och litteratur.

Hebreiska

Hebreiskan har sina rötter i det gamla Israels kultur vars första texter sträcker sig tillbaka åtminstone till 1000-talet före vår tideräkning. Efter judarnas återkomst från den babyloniska fångenskapen på 500-talet började andra former av hebreiska långsamt utvecklas, främst de dialekter som med tiden kom att forma Mishnahebreiskan, rabbinernas lärdomsspråk. Under hela medeltiden fortsatte hebreiskan att fungera som de lärda judarnas språk, och spelade även en viss roll i den spansk-judiska poesin. Vissa företrädare för den judiska upplysningen på 1700-talet, haskala, började utnyttja hebreiska vid behandlingen av sekulära ämnen, och som talspråk återupplivades språket mot slutet av 1800-talet under ledning av den ryske juden Eliezer Ben-Jehuda. Det finns nu en rik litteratur på modern hebreiska, och mycket facklitteratur inom judaistik publiceras uteslutande på detta språk. Modern hebreiska, det levande, innovativa språk som idag talas i staten Israel, rymmer alltså spår av förgångna storhetstider: Bibeln, Dödahavsrullarna och Mishna, och hebreiskan under och efter medeltiden i jiddish- ladino- och judeao-arabiska kulturer, för att i modern tid åter tas upp som ett levande nationellt språk.

Grundutbildningen i klassisk hebreiska syftar till att ge kunskaper i framför allt den klassiska hebreiskans grammatik, men även efterbibliska texter, och förmåga att förstå och analysera texterna mot en bakgrund av kunskaper om Främre orientens historia. Grundutbildningen omfattar även en introduktion till arameiska och andra nordvästsemitiska språk inklusive ugaritiska.

Arameiska/syriska

Syriska är ett östarameiskt språk med en nästan 2000 år lång historia som innefattar en synnerligen rik och varierad litterär tradition. Inom den syriska kristenheten har syriskan ända fram till i dag spelat en roll som motsvarar arabiskan inom islam och hebreiskan inom judendomen. Idag fungerar det syriska språket bland medlemmarna i den syrisk-ortodoxa kyrkan i allt högre grad som ett levande kommunikationsmedel, och detsamma gäller i viss utsträckning även bland medlemmarna i österns assyriska kyrka och den kaldeiska kyrkan. Bland närbesläktade språk som spelar ledande roller inom dagens syriska kristenhet märks i synnerhet suryoyo (turoyo) och urmiaspråket. Studiet av syriskans språk och kultur är en väsentlig del av arbetet med de semitiska språken. Det är av vikt inte bara för semitisk lingvistik och filologi, utan även för andra humanistiska discipliner som historia, religions- och litteraturvetenskap. Det är också av största betydelse för kommunikation med de invandrargrupper som i dag står i en levande, syrisk språktradition.

Grundutbildningen i arameiska/syriska syftar till att ge kunskaper i den klassiska syriskans grammatik samt att läsa, förstå och språkligt analysera klassisk syrisk text. I grundutbildningen introduceras även till det arameiska språket i dess historiska utveckling och studier av andra arameiska dialekter. Grundutbildningen innefattar också en introduktion till kulturerna i Främre orienten och den syriska litteraturens utveckling och dess historiska kontext.

Assyriologi

Assyriologi omfattar ett allsidigt studium av de forntida kulturer i Främre Orienten som använde kilskrift. Ämnets kärna är de sumeriska, babyloniska och assyriska kulturer som spelade en dominerande roll under tidsperioden 3200–600 fvt. Hundratusentals bevarade lertavlor med kilskrift gör dessa till de bäst dokumenterade av de forntida kulturerna. Ämnet består av två huvuddelar: dels ett språkvetenskapligt studium av akkadiska (assyrisk-babyloniska) och sumeriska kilskrifttexter från olika perioder och av vitt skilda typer, dels ett studium av hela Främre Orientens arkeologi, äldre historia, kultur- och religionshistoria. Ämnet ger historiska och språkvetenskapliga perspektiv delvis i tvärvetenskaplig belysning och kan användas som hjälpvetenskap vid studier i bland annat andra språkvetenskapliga, historiska och kulturella ämnen. Orienteringskursen i Främre Orientens äldre kulturer: Introduktion ger samma allmänna kunskaper om Främre Orientens arkeologi, äldre historia, kultur och religionshistoria som den inledande delen av Assyriologi A. Orienteringskurserna i Främre Orientens äldre kulturer: Historia, Arkeologi och konst, samt Religion breddar och fördjupar kunskaperna.