Dalit-noveller av Ajay Navariya och Jayprakash Kardam (Hindi)

  • Datum: –15.45
  • Plats: Engelska parken 9-1017
  • Föreläsare: David Dymén
  • Arrangör: indologi
  • Kontaktperson: Heinz Werner Wessler
  • Telefon: +464717015
  • Seminarium

Läsning och analys av ”Chīk” och ”Upmahādvīp” av Ajay Navaria i ”Pathetikathā Aur Anya Kahāniyã”, och "Talāsh" och "Kharoṁc" av Jay Prakash Kardam i novellsamlingar under samma namn.

”Chīk” av Ajay Navaria i ”Paṭkatha Aur Anya Kahaniyã”


I novellen Chiik (”Skrik”) får vi möta en ung pojke som växer upp i en by i den sydöstliga
spetsen av Maharastra, där delstaten gränsar till (eller då gränsade till) Andhra Pradesh och
Madhya Pradesh. Hans mor har gått bort sedan många år tillbaks och han minns knappt
hennes ansikte. Hans far gör en del ströjobb, samt arbetar på fälten åt by-chefen Patel. Han
själv är en av de få som går i skola i byn. En dag på vägen hem stoppas han av Patels son och några andra bypojkar som börjar reta honom, sliter av honom hans byxor, och misshandlar
honom. Efter denna händelse vill han bara bort från byn, och efter mycket tjat sänds han av
den kristna byskolans Fader till en missionärsskola i Nagpur. Hans stora mål är att utbilda sig
och han studerar sedan vidare i Mumbai. Men staden visar sig inte uppfylla den unge
mannens drömmar. Han börjar arbeta vid sidan av studierna på en massagesalong, genom
vilken han till slut hamnar i prostitution och får som stamkund en rik överklassdam i
medelåldern, Ms Deshmukh, gift med en äldre numera invalid man. ”Chīk” är en mörk
berättelse. Trots flytten från by till stad, möjligheten till utbildning och till en förändrad
ekonomisk situation, innebär staden för honom enbart en fördjupning av traumat och
ångesten från barndomen. Till sist skjuts han med pistol av en okänd man på ett hotellrum
någonstans i Mumbai. I novellens sista rader finns en osammanhängande inre monolog där
han ställer frågorna: ”men vårt kast…vart ska vi ta vägen?…vad ska vi göra…?”


”Upmahādvīp” av Ajay Navaria i ”Paṭkatha Aur Anya Kahaniyã”

I Upmahādvīp (”Subkontinent”) utgår berättelsen från Siddharth som lever ett bekvämt
medelklass liv i storstaden. I början av berättelsen vaknar han från en tupplur och i ett halvvaket tillstånd börjar han tänka tillbaka på minnen som jagar honom från hans tidigare liv i
byn. Vi får ta del av två incidenter. Den första från hans barndom, där hans hjälplöst får
bevittna hur hans far blir halvt ihjälslagen på grund av att denne har brutit mot byns regler
och traditioner gällande kast. Den andre, från ett bröllopståg i vuxen ålder, där byns
högkastiga män tvingar brudgummen av hästen då det är emot kasttraditionerna i byn att
en dalit får sitta upp till häst. Tumult bryter ut mellan de två grupperna. Siddharth får ett
slag i huvudet och svimmar av. När han vaknar upp får han i sitt dåsiga tillstånd bevittna hur
hans faster blir våldtagen. Tillbaka i ramberättelsen i hans lägenhet i Delhi, får vi veta att
tankarna på byn har fötts av en inbjudan till en kusins bröllop. Medan hans fru och barn är
upprymda över att få se hans by, är han själv ambivalent huruvida de borde åka eller inte.
Vår perkiop är hämtat från novellens slutskede där Siddharth reflekterar över denna
komplex relation mellan deras nya liv i staden och hans gamla liv i byn.
Båda dessa noveller av Navaria behandlar det Laura Brueck kallar för ”alienation” hos
daliter. Många av karaktärerna i Navarias noveller gör resan från by till stad, men även om
flytten gör att de tillfälligt kan undfly byns kastförtryck i stadens anonymitet märker de hur
de under den tunna ytan av god utbildning, materiellt välstånd och ett bekvämt
medelklassliv, återfinns samma illvilja, fördomar och diskriminering fast i en mer subtil
form.1
1 Laura R. Brueck, Writing Resistance—The Rhetorical Imagination of Hindi Dalit Literature (New York: Colombia
University Press, 2014) s. 134-136.

Talāsh av Jay Prakash Kardam i samlingen "Talāsh" 

Jay Prakash Kardams novell Talāsh (”Sökande”) handlar om den statsanställde, urbane och
unge medelklassmannen Ramvir Singh, som söker efter en bostad i den stad han nyligen
flyttat till. Det visar sig var en ganska svår uppgift för Singh, då det ofta är Brahmin-familjer
som hyr ut och det därmed är otänkbart att tillaga kött i deras hus. För Singh, som gillar att
äta kött, är det inte heller från hans sida ett område där han kan kompromissa. Till slut
hittar han dock ett hus som verkar idealiskt.
Han är själv dalit. Men eftersom varken hans namn eller hans bostadsområde inte avslöjar
hans kastidentitet och han därtill har en hög utbildning, bra anställning och raffinerad livstil
möts han av största respekt av den nya husvärden. De kommer överens, Singh flyttar in, men
kast-problematiken ska snart göras sig till känna då Singh anställer en hushållerska som är
Dalit. Detta väcker stora bekymmer för herr Gupta och hans fru. Efter de att på olika sätt
försökt indirekt indikera sitt missnöje med detta arrangemang konfronterar Gupta till slut
Ramvir Singh, och det är mitt i denna slutdiskussion av novellen vi återfinner vår text.


Kharoṁc av Jay Prakash Kardam i ”Kharoṁc”
Även i ”Kharoṁc” (”reva”/”repa”) är huvudkaraktären en urban medelklass-dalit. Raṅglāl
är en ”första rangens ’officer’” på ett företag. Han har ingen bil då han lika gärna tycker han
kan ta bussen till jobbet. Detta är dock ingen lätt uppgift under rusningstimmarna i all
trängsel, och resan tar mer energi från honom en själva jobbet han går till. Att han inte har
bil, ses inte heller med blida ögon från övriga anställda på företaget, då det är en självklarhet
att alla ”officers” har bil och även del tjänstemän (clerks). En dag överhör Raṅglāl ett samtal
mellan några kollegor i korridoren. De talar om honom och det faktum att inte har bil.
Samtalet är fullt av nedsättande kommentarer, te.x. att även om han nu har befordrats,
ändrar aldrig ”sådana människor” (daliter) sitt sätt att leva. Detta blir droppen för Rangal,
som när han kommer hem låter meddela sin familj att de ska köpa en bil. Detta till familjens
stora förtjusning, då det visar sig att hans fru och barn länge har tjatat om detta, eftersom
det är en statussymbol att ha bil, eller snarare, en skam att inte ha en. T.ex. blev dotterns
klasskamrater imponerade att hennes far var ”first class officer”, men när de fick höra att de
inte hade bil, trodde de att hon ljög om faderns position. De köper en bil, och kollegor på
företaget blir både imponerande och förvånade när Raṅglāl parkerar bilen en morgon på
jobbet. Han bjuder sina kollegor på godis för att fira. Stämningen verkar god och flera går
även ut för att titta på bilen. Men så kommer han assistent in från parkeringen och påpekar
att det är en ”repa” (kharoṁc) på bilen. Härifrån börjar vår text med Raṅglāls svar och
novellens slutreflektion.