Institutionen för lingvistik och filologi

Latin

Texter på latin finns från 700/600-talet f.Kr. och fram till vår egen tid. De äldsta bevarade inskrifterna tillkom i en tid då latin bara var ett av många språk som talades i de centrala delarna av nuvarande Italien. Med tiden blev emellertid den lilla indoeuropeiska dialekten från området kring Tibern administrativt språk i det väldiga romerska riket och kom att bli folkspråk i många av de vidsträckta områden som romarna hade erövrat. Romarna utvecklade också tidigt en egen litteratur, med portalfigurer som Vergilius, Cicero, Livius och Ovidius, som kom att få ett närmast omätligt inflytande på västerländsk kultur och konst intill våra dagar.

Efter det romerska rikets undergång i slutet av 400-talet levde latinet vidare och de germanska folk som nu levde på det som tidigare var romerskt territorium övergav i de flesta fall med tiden sina egna språk till förmån för latinet – eller snarare det förstadium till romanska, som det talade latinet då hade utvecklats till.

Skillnaden mellan det protoromanska talspråket och romarnas skrivna latin uppmärksammades i samband med den karolingiska renässansen omkring 800. Vid den tiden återuppväcks även intresset för romarnas litterära arv. Under medeltiden spreds sedan latinet genom kyrkan över vidsträckta områden utanför det tidigare romerska riket. Det medeltida latinet är i varierande grad influerat av olika former av senare antikt latin, t.ex. av kyrkofädernas latin från 300- och 400-talen.

Omkring 1500 menar dock allt fler att man i stället bör efterlikna språket hos de främsta romerska klassikerna och det s.k. nylatinet uppstår. Fram till 1700-talet fungerade latinet som kyrkans, vetenskapens och det internationella umgängets gemensamma språk, men gradvis trängdes det ut av de moderna folkspråken. Men latinet levde vidare vid universiteten: i de nordiska länderna övergav man latinet som föreläsningsspråk först en bit in på 1800-talet. Latinet är dock alltjämt den katolska kyrkans officiella språk.

På latin finns enorma mängder text från denna långa period. Vi har dokument som är samtida med den text de innehåller: ofta, och särskilt i det äldre materialet, är dessa dokument inskrifter på sten, lera eller metall. De litterära texterna är däremot mestadels bevarade i handskrifter som i de flesta fall är betydligt yngre än dessa texter själva. Latinet är ett av de äldsta dokumenterade språken och därtill ett av få språk i världen som är dokumenterade under en mycket lång tid. Latinet ger därför den allmänlingvistiskt orienterade en god inblick i hur ett språk kan förändras, samtidigt som det är viktigt för den som sysslar med latinet för dess egen skull att hålla reda på språkutvecklingen både för att förstå de texter man sysslar med men också för att kunna ta ställning till de olika felen i de bevarade handskrifterna.

Den romerska litteraturen, som är bevarad från decennierna strax före 200 f.Kr. och till antikens slut, utgör i många avseenden en direkt fortsättning på och vidareutveckling av den grekiska. Den litterära blomstring som ägde rum på 200-talet f.Kr. kring biblioteket i Alexandria gav en fruktbar impuls till romerska poeter som Catullus och Vergilius, som förde vidare traditionen, gav den sin egen specifikt romerska prägel och skapade verk som utgjort fundamenten till västerlandets litteratur i stort. Statsmannen Cicero, en av historiens störste vältalare, förde vidare arvet efter Demostenes och blev också en viktig förmedlare av grekisk filosofi i romersk språkdräkt. Historiker som Livius och Tacitus berättade imperiets historia på stilistiskt fulländat latin.

Forskningsprojekt

Forskningen inom ämnet latin i Uppsala sysslar med texter från hela det latinska språkets långa och varierande historia, med ett tydligt fokus på det antika latinet. Texterna studeras ur såväl språkvetenskaplig och filologisk som litterär och historisk synpunkt. Inom studiet av den antika perioden (ca. 600 f.Kr.–ca. 600 e.Kr.) förekommer såväl språkvetenskapligt orienterad forskning, som litterärt, idéhistoriskt och historiskt orienterade studier som baserar sig både på handskriftligt traderade texter och på epigrafiskt material.

Gerd Haverling (professor), Christer Henriksén (professor), en forskare knuten till institutionen (Marianne Wifstrand Schiebe) samt f.n. en aktiv doktorand (Tuomo Nuorluoto) forskar alla om olika aspekter av det antika materialet.

Studiet av det medeltida materialet inriktas i huvudsak på handskrifter och bokhistoria samt textkritik och textutgivning. Monica Hedlund (professor emerita) sysslar med den här perioden.

Studiet av nylatinet handlar både om textutgivning och om utforskandet av texternas språkliga, litterära och historiska kontext. Hans Helander (professor emeritus), Josef Eskhult (forskare), Peter Sjökvist (forskare) och Elena Dahlberg (forskare) arbetar med olika aspekter av nylatinet.